Men vad säger du?
Är vi överens?
Jag skrapar med foten på en osynlig fläck på golvet, känner mig som 8 år och totalt fri från möjlighet att ta ett vuxet beslut.
Jo visst, det kan väl vara en bra lösning. Genast orden lämnade mina läppar ångrar jag mig. Det blir fel detta kommer att bli mycket fel.
Men vad bra, då ses vi imorgon vid centralen och kom inte för sent, du vet tåget väntar inte.
Nä, jag vet. Jag stänger av mobil och stoppar tankfullt ner den i bröstfickan. Telefon glider ner till botten av fickan jag jag känner den den som en smärtsam varm kniv som trycks ner i rumsvarm smör.
Hur kunde jag, har det nu gått så långt, är jag nu där. Jag har blivit en sådan som jag för några år sedan föraktfullt fnyst åt.
Mina steg mot sängen för att sova några timmar är tunga långsamma och det är så uppenbart att inget går att backa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar