Om att bromsa

Ryggen värkte, det högg som nålar långt ner på ryggen. Hon vände sig tungt i sängen och sträckte sig efter mobilen som låg på bordet och skallrade vid varje vibration av alarmet.
Fredag, denna vecka verkade aldrig ta slut. Hon mumlade något ohörbart till maken och gick som i sömnen för att väcka resten i huset. Väl i dushen började jakten på tid. Det var irriterade att man inte kunde kolla av mailen medan man sköljde ur balsam. Snabbt på med kläder nu, öka takten, stående åt hon sin frukost så hon kunde fixa barnens matsäck till skolutflykt. Aj där högg det till igen i ryggen. Sabla rygg, har inte tid med värk idag. Hon fyllde upp ett glas vatten för att skölja ner värktabletterna.
"You got mail" lät det från moblien, suck hon tar telefonen och läser. Hej Anna glöm inte att dra dina frågor ang siffrorna i Belgien på mötet. Pär.
"Mammaa, jag har ont i halsen" Hon tittar på dottern och suckar. Ser ett par rödsprängda och glansiga ögon.
"You got mail" telefonen meddelar att livet, det viktiga där ute behöver hennes uppmärksamhet.
"Mamma" Flickan sträckte ut armarna hon ville bara komma nära, känna tröst och stöd.
Ryggen högg till, hon tog sig för pannan och kände tårarna tränga upp likt en onödig kamp mellan två från samma lag.
"You got mail"
"Mamma, ont och varmt" flickan satte sig på golvet och grät högt.
Hon tittar på mobilen på bänken, den blinkar, hon tittar ut genom fönstret där morgonen börjar blir ljus. Snön som kom igår låg som en perfekt paspartot kring allt.
"You got mail"

Att vara förskonad

Livet är inte rättvist. Nä men kunde det inte vara lite snällare mot vissa. Fast vad vet jag om vad som är tänkt i den stora kedjan? Om jag tog på mig vår skapares hatt, och såg på alla människor. Hur skulle jag då utforma allas öden? Om alla fick ett hus en bil en tomt en familj en säck pengar och ett arbete att gå till. Skulle det då bli bra? Skulle alla fortsätta i samma snälla spår eller skulle några avvika från den utstakade kursen som barkbåtar på en sjö?
Skulle alla likt en programmerad värld bara göra som de blev tillsagda, eller skulle det vara slutet på definitionen människa?
Jag kan tro att vara förskonad mot det som gör ont bara är en för stunden tur. Sett på ett helt liv så har alla sina sorgliga och smärtsamma situationer.
Man kan inte värdera olika människors olika öden och säga att det ena är värre än det andra. Men var och en kan vara uppfyllda av en tacksamhet eller glädje att just denna dag är bra eller till och med underbar. Och är den inte det så kommer den kanske redan imorgon. Jag upplever mig förskonad från oro.