Skrivpuff Om Glamour

Maja vänder sig skrattande om.
Hon har draperat sig med en fladdrande vinröd boa. Maja strålar, hennes ögon är glansiga och lyckliga.
-Kom lilla gumman, kom får jag pudra din fräkniga näsa.
Jag reser mig från golvet och går mot Maja.
Hon ser på mig och drar mig närmare, tar tag i mitt ansikte mellan sina händer, leende tittar hon in i mina ögon.
Jag blundar och njuter, njuter av att hon håller mig, att hon vill ha mig nära.
-Men vad tjock du har blivit. Hennes händer hårdnar och hon nyper mig hårt i kinderna.
Ögonblicket försvann, det är borta, det magiska, den osanna och sminkade lyckan är borta lika fort som en flock gaseller som vittrar fara på den heta savannen. Hettan jag känner är mina kinder och jag kämpar mot svekets tårar.
Maja släpper häftigt mitt ansikte och vänder sig mot spegeln igen.
Hon pudrar sig frenetiskt och tar en stor klunk ur sitt champagneglas.
- Du måste ju förstå, hon sluddrar lätt, att som flicka kan man inte äta som man vill, är du en stor och stark snickare så ja, visst men du, du sitter ju bara hemma och syr. Eller är i skolan inte kan väl du vräka i dig vad du vill.
Hon rättar till sin boa, pudrar sig mer, dricker mer. Jag ser att munnen rör sig men ljudet har försvunnit.
Jag sätter mig på golvet bakom Majas rygg. Kan inte flytta på mig. Har liksom sjunkit ihop som en utpyst ballong.
Borde jag inte gå, borde jag inte säga stopp, tyst, du sårar, skrika, gråta?
- Ja, om du bara lyssnar på din lilla mamma så ska du se att du får uppleva lite glamour en vacker dag. Du är ju snart 15 år.
Maja reser sig upp och rafsar ihop lite smink som hon fyller sin lilla rosalackade handväska med. Tänder självsäkert en cigarett som sitter i ett vitt munstycke. Munstycket får avtryck av hennes rosafärgade läppar.
- Då ses vi i morgon, önska din mamma en trevlig kväll. Puss. Hon böjer sig ner och vänder sin hårt pudrade kind mot mitt ansikte.
Mina läppar formas automatiskt till en stenhård pussmun.
- Hej då, ha det så trevligt.
Det svider i magen, jag reser mig upp och tittar mig i spegeln. Känner hur illamåendet väller upp, böjer mig över Majas fina papperskorg och kräks.

Skrivpuff Om Raseri

Varför, varför går allt igen.
Inget är nytt, allt har hänt tidigare, inget problem är fullständigt nytt.
Jag känner ett raseri växa fram inom mig likt en begynnande skogsbrand som äter sig fram med tusengradig hetta och knastrade aptit.
Om mina rädslor, hangups, dåliga vanor, dumt beteende impulsiva hopplösa sätt kunde isoleras vid mig så vore det toppen för den övriga världen.
Men varför ska barnen behöva härma även dem?
Det räcker väl med att de får en stor näsa eller krokiga tår.
Jag får väl gå till evolutionens tunga forskare och fråga, men kan tro att svaren blir kliniska. Går jag till en läkare, ta ett piller.
Frågar jag en buddha, andas.
Andas, ja det är väl så, det är väl det enda som jag kan göra.
Oj, hoppsan, visade det sig vara svårt?
Men det kan det väl inte vara, vi gör det hela tiden.
Ha, försök, försök att andas varje dag 5 minuter. Medvetet bara andas. Gärna samma tid varje dag, bara fem minuter.
Att inte ens klara det.
Raseri.
Någon klok sa en gång att det kräver mer energi att få en liten pinne att ta sig upp mot floden en låta den flyta med.
Kanske dags att flyta med acceptera och förlåta.
Raseri är bara en 6 växel med nytta vid stor fara.
Andas.