Solig balkong

Tidig kväll. Underbart att höra fåglar avlägsen trafik och barn som leker på sin studsmatta.
Jag trivs. Jag är mätt och nöjd. Tränat och jobbat. Har även hunnit tänka. Tänka på vad mycket det händer på ganska kort tid.
Men jag trivs och är väldigt stolt över mig själv. 

30 grader

Sommar högsommar med vibrerande värme. Så jag har längtat till dessa dagar med denna smekande varma luft omkring mig.
Men inte att det skulle kännas så som det gör. Det gör ont, ont i hjärtat. Jag går itu och känner att jag faller mot en svart avgrund av tomhet. Den svarta tomheten mot det i verkligheten ilsket klarblå himmel är en stark kontrast.
Familjerna på stranden med stoj och röra. Det är ett normalkaus som jag inte längre är en del av.
Spelar det någon roll vem som sa vad, vem som drev på eller inte. Nej för det gör lika ont.
Det är som en mardröm som man hoppas att vakna upp ur. Att någon ska skaka i mig och säga vakna du drömmer. Någon som ska torka mina tårar skingra min rädsla att drömmen var sann.
Men ingen väcker mig. Det betyder att detta är min verklighet.
Verkligheten är inte det värsta som hänt en människa, det är inte våldsam och blodig.  Men den är min och för mig är den smärtsam.
Jag kan se att det finns mycket att glädjas åt, självklara saker finns kvar i mitt liv. Och det är jag tacksam över. Men jag tillåter mig att säga: det är okej att sörja, att ha min sorg den är inte farlig och den kommer att läka.
Jag ler lite torkar tårar och går ut i solen igen med hopp om att imorgon är det en annan dag. En dag som är lättare att vara i drömmens verklighet.

Om att bromsa

Ryggen värkte, det högg som nålar långt ner på ryggen. Hon vände sig tungt i sängen och sträckte sig efter mobilen som låg på bordet och skallrade vid varje vibration av alarmet.
Fredag, denna vecka verkade aldrig ta slut. Hon mumlade något ohörbart till maken och gick som i sömnen för att väcka resten i huset. Väl i dushen började jakten på tid. Det var irriterade att man inte kunde kolla av mailen medan man sköljde ur balsam. Snabbt på med kläder nu, öka takten, stående åt hon sin frukost så hon kunde fixa barnens matsäck till skolutflykt. Aj där högg det till igen i ryggen. Sabla rygg, har inte tid med värk idag. Hon fyllde upp ett glas vatten för att skölja ner värktabletterna.
"You got mail" lät det från moblien, suck hon tar telefonen och läser. Hej Anna glöm inte att dra dina frågor ang siffrorna i Belgien på mötet. Pär.
"Mammaa, jag har ont i halsen" Hon tittar på dottern och suckar. Ser ett par rödsprängda och glansiga ögon.
"You got mail" telefonen meddelar att livet, det viktiga där ute behöver hennes uppmärksamhet.
"Mamma" Flickan sträckte ut armarna hon ville bara komma nära, känna tröst och stöd.
Ryggen högg till, hon tog sig för pannan och kände tårarna tränga upp likt en onödig kamp mellan två från samma lag.
"You got mail"
"Mamma, ont och varmt" flickan satte sig på golvet och grät högt.
Hon tittar på mobilen på bänken, den blinkar, hon tittar ut genom fönstret där morgonen börjar blir ljus. Snön som kom igår låg som en perfekt paspartot kring allt.
"You got mail"

Att vara förskonad

Livet är inte rättvist. Nä men kunde det inte vara lite snällare mot vissa. Fast vad vet jag om vad som är tänkt i den stora kedjan? Om jag tog på mig vår skapares hatt, och såg på alla människor. Hur skulle jag då utforma allas öden? Om alla fick ett hus en bil en tomt en familj en säck pengar och ett arbete att gå till. Skulle det då bli bra? Skulle alla fortsätta i samma snälla spår eller skulle några avvika från den utstakade kursen som barkbåtar på en sjö?
Skulle alla likt en programmerad värld bara göra som de blev tillsagda, eller skulle det vara slutet på definitionen människa?
Jag kan tro att vara förskonad mot det som gör ont bara är en för stunden tur. Sett på ett helt liv så har alla sina sorgliga och smärtsamma situationer.
Man kan inte värdera olika människors olika öden och säga att det ena är värre än det andra. Men var och en kan vara uppfyllda av en tacksamhet eller glädje att just denna dag är bra eller till och med underbar. Och är den inte det så kommer den kanske redan imorgon. Jag upplever mig förskonad från oro.

Stolt mamma

Jag är en stolt mamma till två barn med diagnoser. Tro nu inte att de har samma, nehe så enkelt ska det inte vara.
De har en varsin och då de är så olika så får hela familjen en extra chans att verkligen utvecklas.
Vi är ju alla olika men det finns olikheter som omgivningen bara får överse med.
Hos oss måste maten smaka som de är vana vid. Brödet kan inte bytas ut, fredags mys är heligt det ska var popcorn och familjen i soffan.
Förberedelse och tydlig information är a och o för att vardagen ska fungera utan att de faktiskt blir fysiskt sjuka.
Men de är så små och så medvetna om hur de ska gå till för att de ska må bra. Så det finns ett stort hopp om att allt kommer att
gå bra, inte lätt men bra!
Finns det kärlek och utrymme tid och tålamod så kommer vi långt.
Det är det lilla som blir viktigt. Att en middag funkar utan bråk att läxläsning blir av utan att någon blir ledsen för att det är så svårt.
Det största jobbet gör de, och om de verkar glada så har jag och maken lyckats. I alla fall idag.

--

Det finns stora tankar och det finns många tankar.
Undrar vilka av dem som blir handling?