Att gå vidare

Kroppen är tung, en underlig känsla, du känner dina ben men en bedövande känsla av smärta och trötthet åker runt i din kropp men mest i benen. Konstigt, eller inte, det är ju just benen som i hela ditt liv har burit dig fram.
Som liten har de varit fulla med spring, allt sedan dia första stapplande steg. Dina ben har tagit runt i livet på många stigar.
Du har vandrat med sällskap av olika människor som har följt din väg.
Ibland har din vandring varit ensam.
Den längsta vandring har du gjort tillsammans med den kvinnan som du alltid hr älskat.
Nu tar är det dags för förändring. Din tid i denna värld är slut. Du har givit och du har fått vad du kom för att uppleva.
Likt en vacker höst blomma som sakta böjer sig mot marken och ger efter mot hösten kyla så är det dags nu för dig.
Du kommer att sluta dina långsamma andetag i sällskap av dina kära.
Det sista kommer att vara med en förvåning över den nya energi som du kommer att uppleva. Den plötsliga lusten att resa på dig och kliva upp.
Du kommer för någon minut höra dina älskade livskamrater säga att nu är det över. Du kanske kommer försöka svara dem:
-nej, nu börjar det! För det är så du känner.
Det tar en stund innan du förstår att de inte hör dig, att de inte ser allt det vackra som du ser.
De ser inte trädgården och den vackra grinden. Grinden som står på glänt och väntar på dig.
Det är nu du ska på starka ben gå genom grinden, följa den vackra stigen och hitta dig din nya plats i just det paradis så som du har föreställt dig.
Du kommer att bli förundrad och lycklig över hur mycket det överträffar din tidigare tro.
Välkommen hem vackra människobarn, välkommen till vila och en ny tillvaro. du blir nog förvånad över hur många du kommer att känna igen. Som kommer att ta emot dig med kärlek och ljus.
Och du vet precis när du ska gå tillbaka till grinden för att möta din älskade livskamrat.
Välkommen till ljuset.

Skrivpuff Om den som bestämmer

Han går mellan bänkraderna och delar ut provresultaten. Jag känner mig nervös och stressad. Han sa ju hur viktigt detta prov var.
Ett avgörande prov för er som vill vidare i livet.
Vem vill inte vidare, vem vill vara kvar på komvux och springa runt som den eviga hopplösa mellan vuxna halv lyckade kommunmedborgaren.
Inte jag, nu för första gången i livet känner jag hur mycket jag vill något, hur innerligt jag tror att jag kan bli något, någon. Göra något meningsfullt för mig och andra.
Jag vill bli lågstadielärare. Ja tänk att jag, med alla dåliga erfarenheter av skola vill bli lärare. Fast de erfarenheter som jag inte vill minnas är ju de efter lågstadiet. Det var då som jag och så många andra fick erfara att man inte dög. Att det man gjorde var medelmåtta och på gränsen till icke godkänt!

Mattelärarens hand som lägger provresultatet på min bänk får mig tillbaka till nu. Jag tittar upp på honom för att se om jag kan se något svar som gör mig modig nog att vända på blaet.
Han ler, men inte ett vänligt uppmuntrande leende. Jag såg för en sekund en hånfullhet i hans ögon, de drog förbi som något som man bara kan ana. Jag såg väl fel.
Jag vänder på pappret, icke godkänt!
Fan, det är inte sant, jag känner genast tårarna bränna i ögonen, varför, varför är jag en sådan idiot? Hur kunde jag tro att jag skulle lyckas...

Jag väntar tills alla gått ut från klassrummet, sedan går jag fram till läraren. Hanstår och suddar tavlan, långsamt. Hn vet att jag står bakom honom.
-Jo, du, vad innebär det att du underkänner mig på provet för hela terminen?
Han vänder sig sakta om, granskar mig. Jag känner att jag krymper och blir mycket liten, bedjande och tårarna hotar att välla fram igen.
- Det är väl ganska givet. Du får inte godkänt, du kommer inte att komma in på lärarhögskolan. Du blir inte lärare. Han vänder sig åter om mot tavlan och jag såg hans hånfull leende igen.
- Men betyder det inget att jag är aktiv och svarar på frågor och är framme vid tavlan och visar att jag förstår under lektionerna. Jag har bara så svårt för provsituationer.
- Jaha. Han vänder sig om. Men med den oförmågan fattar du väll att jag inte kan bidra till att världen får ännu en oduglig lärare.
Nu ser han nästan vänlig ut. Medlidandet i hans ögon lyser av bitterljuv falskhet.
Jag vänder mig om, vad kan jag göra, tårarna rinner nu ohämmat ner för mina kinder. Det svider på huden, rännilarna känns som syra.
Men det är ju han som bestämmer.

Skrivpuff Om att behöva

Jag hör att jag pratar och jag ser att de som borde lyssna inte hör.
Vad är det jag säger? Vet inte, men jag låter. Det är kanske det som händer. Jag har behov av att låta. Jag vill att ni ska lyssna, jag vill att ni ska fråga, spinna vidare på det jag säger.
Men ni orkar inte.
Ni har försökt, ja jag vet.
I alla år har ni förskt, men nu orkar ni inte längre.
Varför låter ni mig fortsätta att låta då?
Vänlighet, kärlek eller rädsla.
Oklart eller är det kanske ganska klart om jag stannar upp och verkligen låter tyssnaden tala en stund.
Vad är jag rädd för, för visst är jag rädd, rädd att inte vara behövd att känna att jag inte mer behöver.
Kan jag bara vara och se vad som händer, kan jag behöva tystnaden?

Kaninmamma

Att vara en kaninmama på två ben är lite körigt. Det är helt fel årstid det är helt fel temperaturer ute. Att de bara kunde göra så mot mig. Gå och para sig mitt i vintern utan att fråga och utan att fatta att de blir problem.
Jag tror att det blev tre ungar, mem är inte säker.
En dog, på lite äckligt sätt, hemligt för alla utom mammorna.
Nu återstår en eller två vet inte.
Om några dagar är det minus 17 och det kommer inte att fungera.
Så ja vi ska ta in mamman och de ungar som är kvar och låta dem bo i garaget.
Vi får hoppas att det funkar att flytta dem utan problem. Mamman är lite för ung för att fatta vad som händer så det gäller att vi kollar dem noga hela tiden.
Av någon andledning så bryr jag mig väldigt mycket och vill dem så väl.
Hum, ålders tecken.

Skrivpuff Minusgrader

Minusgrader

Snön yr utanför fönstret. Det är kallt idag, säkert flera minusgrader.
Jag hasar mig fram till fönstret i hallen för att titta på termometern. Minus 17 grader!
Jag ryser det är det värsta jag vet, att frysa att känna den kalla luften tränga in genom tyget på mina kläder. Att bli långsamt nedkyld och om man har riktigt otur, inte kunna gå in när man känner för det.
Jag tänker på alla barn på dagis, de står där med massor av kläder på som små prydnadskuddar. Verkar de roade av att vara ute? Ne de kan inte sitta ner inte leka eller röra sig.
Men visst frisk luft är ju bra.

Jag går till köket och fyller kaffebryggaren med vatten och gör mig en kopp varmt rykande och väldoftande kaffe.
Knyter min nya morgonrock hårdare om mig, vickar lite på tårna i mina ulltofflor. Det bästa med ett kallt land är att vara inne och hålla sig varm.