Skrivpuff Om den som bestämmer

Han går mellan bänkraderna och delar ut provresultaten. Jag känner mig nervös och stressad. Han sa ju hur viktigt detta prov var.
Ett avgörande prov för er som vill vidare i livet.
Vem vill inte vidare, vem vill vara kvar på komvux och springa runt som den eviga hopplösa mellan vuxna halv lyckade kommunmedborgaren.
Inte jag, nu för första gången i livet känner jag hur mycket jag vill något, hur innerligt jag tror att jag kan bli något, någon. Göra något meningsfullt för mig och andra.
Jag vill bli lågstadielärare. Ja tänk att jag, med alla dåliga erfarenheter av skola vill bli lärare. Fast de erfarenheter som jag inte vill minnas är ju de efter lågstadiet. Det var då som jag och så många andra fick erfara att man inte dög. Att det man gjorde var medelmåtta och på gränsen till icke godkänt!

Mattelärarens hand som lägger provresultatet på min bänk får mig tillbaka till nu. Jag tittar upp på honom för att se om jag kan se något svar som gör mig modig nog att vända på blaet.
Han ler, men inte ett vänligt uppmuntrande leende. Jag såg för en sekund en hånfullhet i hans ögon, de drog förbi som något som man bara kan ana. Jag såg väl fel.
Jag vänder på pappret, icke godkänt!
Fan, det är inte sant, jag känner genast tårarna bränna i ögonen, varför, varför är jag en sådan idiot? Hur kunde jag tro att jag skulle lyckas...

Jag väntar tills alla gått ut från klassrummet, sedan går jag fram till läraren. Hanstår och suddar tavlan, långsamt. Hn vet att jag står bakom honom.
-Jo, du, vad innebär det att du underkänner mig på provet för hela terminen?
Han vänder sig sakta om, granskar mig. Jag känner att jag krymper och blir mycket liten, bedjande och tårarna hotar att välla fram igen.
- Det är väl ganska givet. Du får inte godkänt, du kommer inte att komma in på lärarhögskolan. Du blir inte lärare. Han vänder sig åter om mot tavlan och jag såg hans hånfull leende igen.
- Men betyder det inget att jag är aktiv och svarar på frågor och är framme vid tavlan och visar att jag förstår under lektionerna. Jag har bara så svårt för provsituationer.
- Jaha. Han vänder sig om. Men med den oförmågan fattar du väll att jag inte kan bidra till att världen får ännu en oduglig lärare.
Nu ser han nästan vänlig ut. Medlidandet i hans ögon lyser av bitterljuv falskhet.
Jag vänder mig om, vad kan jag göra, tårarna rinner nu ohämmat ner för mina kinder. Det svider på huden, rännilarna känns som syra.
Men det är ju han som bestämmer.