30 grader

Sommar högsommar med vibrerande värme. Så jag har längtat till dessa dagar med denna smekande varma luft omkring mig.
Men inte att det skulle kännas så som det gör. Det gör ont, ont i hjärtat. Jag går itu och känner att jag faller mot en svart avgrund av tomhet. Den svarta tomheten mot det i verkligheten ilsket klarblå himmel är en stark kontrast.
Familjerna på stranden med stoj och röra. Det är ett normalkaus som jag inte längre är en del av.
Spelar det någon roll vem som sa vad, vem som drev på eller inte. Nej för det gör lika ont.
Det är som en mardröm som man hoppas att vakna upp ur. Att någon ska skaka i mig och säga vakna du drömmer. Någon som ska torka mina tårar skingra min rädsla att drömmen var sann.
Men ingen väcker mig. Det betyder att detta är min verklighet.
Verkligheten är inte det värsta som hänt en människa, det är inte våldsam och blodig.  Men den är min och för mig är den smärtsam.
Jag kan se att det finns mycket att glädjas åt, självklara saker finns kvar i mitt liv. Och det är jag tacksam över. Men jag tillåter mig att säga: det är okej att sörja, att ha min sorg den är inte farlig och den kommer att läka.
Jag ler lite torkar tårar och går ut i solen igen med hopp om att imorgon är det en annan dag. En dag som är lättare att vara i drömmens verklighet.